Melankoli
Dunk och dunst sa det och vipps så var man hemma efter en underbar helg hos nyfunna släkten i skärgården. Hur tomt kan det bli efter att ha umgåtts och socialiserat sig i tre dygn med varandra. Det har skrattats, samtalats och och själen har fått en bit ro. Känna och fundera kring livet som var och hur det blev.
O ställde en fråga till mig i bussen på vägen hem, hon undrade hur det skulle sett ut om pappa M valt att stanna med oss från början? Hade vi varit en familj som kusinernas?
Ja det finns mycket att fundera kring, kanske det viktiga just nu är att viktiga personer kommit till oss och särskilt till fina O. Att de är här för att stanna och fylla hennes hjärta med det som saknats.
Att få se så mycket kärlek fyllas kan bara få en mamma att ligga här i sängen nu och fälla några tårar. Tårar för det förflutna och tårar för det som är och för det som sker, här och nu. Tårar som är fyllda av värme, glädje, hopp och kärlek.
I denna melankoliska afton finns mycket att skölja igenom vare sig man vill eller ej. För det är faktiskt så att en kropp och en själ som varit med om något märkligt tar sig en tur genom det förflutna och minns hur ett adrenalin pulserar när det gör det som mest. Det händer exakt på en årsdag och i det finns en lärdom att alltid lyssna till sitt hjärta och låta erfarenheten bli den största segern. Nu räknar jag ner till semestern och den må förbli den friaste av alla.
Godnatt
